Jag lyssnar på kortversionen av Ring P1 under min tidiga morgonpromenad. Det ringer in en kvinna som med en vän och stillsam röst och beskriver sin rädsla för den som mördat Engla och alla andra sådana människor som går lösa. Hon utvecklar vidare sitt resonemang och försöker själv sätta sig in i hur fasansfullt det skulle varit för Engla innan hon dog. Och så kommer ”han har förverkat sin rätt att leva”. Hon pläderar för dödsstraff för ”sådana som han, som gör sådana saker”. Syftet är något oklart men verkar vara att skapa en trygghet i samhället för henne själv och dem han i så fall kan komma i kontakt med. Programledaren, en man, verkar lite överrumplad över åsikten och hittar inga riktigt bra motfrågor men det kommer tydligt fram att hon vill ha dödsstraff i Sverige.

Jag häpnar. Hur och på vilket sätt skulle det gå till och vem skulle dömas och varför?

Nästa person, en man, ringer in och bemöter henne. Han tar inte bort det hemska som redan hänt men menar att det finns ett människovärde där vi oavsett våra handlingar har ett värde just därför att vi är människor och med det har vi rätten att leva.

Sen menar han att det måste finnas hjälp så att det långt, lång fram kan finnas förlåtelse för det man gjort. Om man sonat sitt straff så måste det i samhället och hos människor finnas förlåtelse.

Detta ord är väldigt ovanligt i debatten. Ofta är det straff och dom och avgångar som präglar synen som ges.

Frågan är givetvis mycket komplex, bara det att ”sådana som han” inte verkar bli bättre utan fortsätter på samma vis efter sitt straff. Men det kan inte i ett samhälle av idag rättfärdiga ett dödsstraff.

Även det förvånar att det inte är män som med brösttoner hävdar med emfas att ta bort sådana som han, även om de säkerligen finns, utan en spröd kvinna som menar att samhället ska rensa ut icke önskvärda.