Under morgonpromenaden så fortsätter jag  lyssna på Camilla Läckbergs  Sjöjungfrun. Och jag slås att det är samma upplägg om den tidigare Tyskungen jag lyssnat igenom. Det handlar inte om män, det handlar om kvinnor. Av en kvinna, om kvinnor. Det är väldigt lite om hur männen går ut på puben, åker på dragracing, mekar med bilen eller annat som en man kan gilla. Mer är det om vem som ska hämta på dagis, hur könsfördelningen ska vara hemma och om hur otrogen en man kan vara.

Mest tydligt blir det när Patrik som utreder ett försvinnande besöker ”utan att riktigt veta varför” den troligen blivande änkan för att ”skapa sig en bild” av den försvunne. Han blir bjuden på tårta till frukost som han givetvis inte vill ha men ”tvingas” äta. Han ber att få gå runt i huset och även att bli lämnad ensam. Han hamnar i sängkammaren och i deras garderober. Där hittar han ”bilden” av den försvunne. Inte i CD-hyllan. Inte i videohyllan. Inte i garaget. Inte vid gräsklipparen. Inte i tvättstugan. Inte i pannrummet eller vedbacken eller någon annanstans. I klädgarderoben, där fanns sanningen om den försvunne.

Jo, jag blir nog lite trött på det ständiga skrivandet om manligt och kvinnligt. Det är givetvis inte oviktigt men det tar så stor plats. Men det är nog där hon är Camillan, hon skriver om det som är viktigt för henne själv. Till och med Mellberg, den buttre chefen går nu med barnvagn till synes helt förvandlad.

Det som räddar mig kvar i lyssnandet är Katarina som läser så fantastiskt bra. Bara det är värt en hel del.

Detta inlägg är givetvis en förenkling av boken likaväl som skrivandet om män och kvinnor alltid blir detsamma.